GOTT NYTT ÅR 2021!
Ja, jag önskar er alla ett riktigt gott...och framför allt...ett friskt, nytt år 2021!
Under 2020 har COVID 19 ställt till det rejält för oss alla. Många har beklagat mig. De har tyckt synd om mig för att denna hemska sjukdom skulle explodera just nu, när jag hade åkt iväg till PARIS. Staden jag älskar sedan min ungdom, då jag bodde här i många lyckliga år. Nu hade min dröm - om att få återvända till Paris och stanna där ett helt år - äntligen blivit sann...och så händer detta!
Jag protesterar. Slår ifrån mig med båda händerna. Mig är det inte synd om. Tvärtom. I februari fram till mitten av mars - innan den första lockdown-perioden börjar - springer jag omkring som en vettvilling på flera muséer i Paris. Jag ser en utställning på Centre Pompidou med bland annat NIKI DE SAINT PHALLE, vars verk jag bara älskar!
På den utställningen ser jag också många verk av paret CHRISTO och JEANNE-CLAUDE, som blev världsberömda efter att de slagit in och täckt hela den parisiska bron PONT-NEUF i en guldfärgad polyamidduk. 2021 planerar de att packa in TRIUMFBÅGEN på ett liknande sätt. Spännande! Det vill jag se...om jag så ska åka hit igen!
Jag promenerar över floden Seine till Jardin du Luxembourg, där Strindberg brukade ta sin dagliga morgonpromenad, när han bodde i Paris. Liksom Hemingway brukade göra. Själv föredrar jag att slå mig ner på en bänk och sitta där och teckna av några av parkens vackra gamla träd.
Jag upptäcker Café Suèdois, Svenska Institutet och deras utställning med Peter Johansson och jag återser med glädje Musée Picasso. En annan dag går jag till Jardin des Plantes, som från början var en kunglig trädgård med medicinalväxter. I dag är det en botanisk park med mängder av blommor och träd från hela världen. På mina promenader, som ibland tar flera timmar, slår jag mig då och då ner på ett kafé för att vila mig, men också för att dricka en god cappuccino och kolla in hur folk, som passerar förbi ute på gatan, klär sig. Det finns ingen bättre plats än en uteservering på ett kafé om man vill lära sig något om dagens mode.
Jag hann till och med gå på några restauranger och äta sååå gott som man bara kan göra i Paris, faktiskt! Så mig är det inte synd om!
Sedan finns det naturligtvis mängder av muséer, utställningar och annat jag inte får en chans att se. Som till exempel Coco Chanels haute couture-kläder, som visas på Palais Galliera. Men, men...tro inte att jag är ledsen eller besviken...för det är jag inte. Nej. Istället känner jag TACKSAMHET. Tacksamhet över att jag och mina nära och kära är friska. Det är faktiskt det enda som betyder något för mig. Jag är tacksam.
Dessutom är jag konstnär. En konstnär har alltid att göra. Även då man tvingas att sitta mer eller mindre inlåst under en pandemi. När jag arbetar, skriver, tecknar eller målar, har jag aldrig tråkigt. Under den första cirka två månader långa lockdown-perioden upptäcker jag, att jag har gjort inte mindre än 150 teckningar och collage. Och - jag har roligt hela tiden, när jag arbetar!
På julafton tar jag dock ledigt från mitt arbete. Jag går in på min dator och letar mig fram till Farstorps kyrka. Jag behöver endast trycka på en knapp och...så kan jag sitta och se en inspelad julbön med sång av BROR LUNDH ackompanjerad av KURT NILSSON! Jag njuter av att lyssna till Jul, jul strålande jul... och när Bror sjunger O, helga natt...känner jag äntligen att...Julen är här!
Nyårsafton firar jag ensam i min lilla studio med en...citron-maräng-bakelse! GOTT NYTT ÅR! I fortsättningen hoppas jag, att vi alla ska få vara friska...och att COVID - 19 ska helt försvinna. Jag hoppas också att denna pandemi ger oss en läxa, en varning...kanske den att vi alla bör tänka efter vad som är viktigt i livet...inte bara för oss själva utan för hela vår tillvaro...för jorden...för naturen...för hela mänskligheten.
GUNNEL GÖTESDOTTER

I exakt 7 veckor på Rivieran har jag njutit mycket, men, men...också fått avstå från annat, som jag faktiskt längtat efter. Mest har jag nog njutit av vädret. Under hela november gick jag omkring och inbillade mig att det var...VÅR! För inte kan väl rabatterna vara fyllda av färgstarka blommor i november? Jo, på franska sydkusten blommar alla möjliga vackra blommor och buskar. Fåglarna kvittrar. Himlen är klarblå. Solen lyser och värmer, som den gör i maj månad hemma i Skåne. Och nästan varje dag var det cirka 16 grader varmt. Det var helt underbart!
Det tråkiga med mitt Riviera-besök var naturligtvis pandemin. Alla mus’eer jag önskade besöka hade tvingats stänga. Inga restauranger var öppna, inga kaféer.
Den 28/11 startade jag min färd tillbaka till Paris. Jag gjorde ett första uppehåll i Aix en Provence, där jag intervjuade en svensk konstnär som sedan länge bor i Frankrike. Hon heter Monika Meschke och gör helt fantastiska skulpturer av kvinnor. I Skåne är hennes kvinnoskulpturer representerade i Båstad och Förslöv.
Dagen därpå fortsatte jag till Lyon. Jag var då halvvägs till Paris. I Lyon träffade jag ytterligare en svensk konstnär, Cecilia Norrthon.
Cecilia har vuxit upp i Höganäs och bor nu i Frankrike sedan länge. Jag tror, att hon är den enda av alla de svenskar, som bor i Frankrike och som jag har intervjuat och som erkänner, att ”när jag blir gammal då vill jag flytta tillbaka hem till Skåne!”
Ifrån Lyon bilade jag vidare till Loiredalen och till Cheverny, där det finns ett slott från 1600-talet. I slottets stora, vackra park har den svenske skulptören Gudmar Olovson fått 6 st av sina stora kärleksskulpturer utplacerade. Området med Gudmars skulpturer kallas för Jardin de l’Amour, Kärleksparken.
Gudmar, som kom till Paris redan 1959, hade tidigt en dröm om att få sina skulpturer utplacerade i en park...och så blev det. Tyvärr fick Gudmar inte själv uppleva det färdiga resultatet. Han dog ett par år innan Kärleksparken invigdes, 2019, av dåvarande, svenska ambassadören i Frankrike Veronika Wand-Danielsson.
Gunnel Götesdotter

Ja, nu är jag på Rivieran! Jag bilade ner. Det tog mig 2 dagar. Sov över i Lyon. Kom fram vid 5-tiden till Cagnes-sur-Mer och Villa Ingeborg, som är centrum för såväl Rivieraklubben som för Svenska Kyrkan i Södra Frankrike och Monaco. I Villa Ingeborgs vackra park får min bil nu ha det skönt och vila sig under ett olivträd. Själv bor jag i en vacker gammal by, Vence, som ligger ett par mil norr om Cagnes-sur-Mer. Sedan jag kom hit ner till Södern har jag varit med på söndagarnas gudstjänster i Villa Ingeborg. Prästen Hans Rhodin är tjänstledig från sin ordinarie tjänst som kyrkoherde i Oscars församling i Stockholm för att under tio månader verka i det här området. Även kantorn Margareta Raab arbetar här under en kortare period. Hennes vanliga arbete är som kör-ledare i Uppsala Domkyrka. Tyvärr ser det nu ut som det inte kommer att bli några gudstjänster under november på grund av den franska regeringens nya Corona-restriktioner. Tråkigt. De gudstjänster jag varit med om har varit lättsamma, men ändå givande och tänkvärda. De avslutas alltid med en enkel men god lunch, där alla besökare med både präst och kantor äter, pratar och har trevligt tillsammans. Hitintills har vi kunnat sitta utomhus - i gassande sol. Maten står kocken Sara Parks för. Nu senast fick vi en helt underbart god pumpasoppa med äppelpaj till efterrätt. Gottigottgott! Sara har vuxit upp i Arlöv,
men hennes mamma kommer från Hässleholm och där bor också hennes kusiner.
Den 20/10 hade jag vernissage på Villa Ingeborg för min utställning ”MODE ÄR KONST”. Det blev en trivsam och lugn kväll med flera modeteckningar sålda och trevliga människor som kom. Utställningen pågår till slutet av november och den 10/11, på Mårtensafton är det tänkt att jag ska hålla föredrag...om nu inte regeringens Corona-förbud sätter stopp för det!
Gunnel Götesdotter
 

Häromdagen träffade och intervjuade jag en präst med ett långt och vackert namn - MARIA OLOFSDOTTER LEROY BRÅKENHIELM. Maria har vuxit upp i Värmland, men bodde faktiskt i Hässleholm under tiden som hon läste teologi i Lund. 2019 utnämndes hon till kyrkoherde i Svenska Kyrkan i Paris. Hennes förordnande är på fem år. Maria och jag satt inne i den vackra kyrksalen och pratade, när min telefon plötsligt ringer. Jag tänkte stänga av telefonen, men Maria sa bestämt ifrån att jag skulle svara. Då gjorde jag det. Det var min man Staffan, som ringde för att gratulera sin hustru på vår bröllopsdag! När Maria hörde det önskade hon oss lycka till genom att gå fram till
en ljusbärare och tända ett ljus för vårt äktenskap. TACK FÖR DET MARIA!

När vårt möte sedan var över, fick jag ett tips av Maria: -Om du går runt hörnan in på nästa gata hittar du en svensk affär, fylld med svenska delikatesser. Affären heter "AFFÄREN". Då gjorde jag det...och firade vår 14:de bröllopsdag. Tyvärr ensam, utan min man, men med en kopp te, en stor härlig tunnbrödsrulle, fylld med lax, ägg, grönsallad och en ljuvlig sås. Avslutningsvis kunde jag inte avstå en underbart god wienerbrödskaka. Mums!

Den 6 oktober var det så dags för mitt föredrag på Svenska Klubben i Paris. Föredraget höll jag i den salong, där jag ställer ut mina modeteckningar. Rummet var fyllt av glada, nyfikna, frågvisa kvinnor
och män. De skrattade, de applåderade och visade sig verkligen intresserade av det jag hade att berätta om mitt liv som modetecknare och journalist i 60- och 70--talens Paris. Jag berättade för dem hur Paris hade involverat hela mitt liv...till min stora glädje. Hur jag redan vid mitt första besök i staden upptäckte, att i Paris fanns LIVET. Här fanns konstgallerierna, modehusen, kvartersrestaurangerna, jazzklubbarna...och...inte minst... närheten till alla de stora konstnärerna,
som PICASSO och MARC CHAGALL. Jag berättade om CHRISTIAN DIOR, om YVES SAINT LAURENT, om COCO CHANEL och alla de andra modeskaparna i Paris, om tidningarna jag jobbade för, om mitt tecknande, mitt skrivande, om de skolor jag gick på för att utbilda mig vidare till konstnär, om våra favoritkrogar och om många av de svenskar vi umgicks med.
Jag berättade också om flera av de modeskapare jag fick personliga intervjuer med. Som t.ex. KENZO
TAKADA. Kenzo var en glad och påhittig man. När jag bland annat frågade honom, vad han tyckte om oss svenska kvinnor fick jag följande svar:
-Jo, ni ser naturliga ut, men ni klär er alldeles för försiktigt och för snällt. Ni skulle behöva lite mer av japanskornas djärvhet, sa han och sprang efter en röd Kenzo-sjal, som han hängde över min ena axel.
- Titta! nästan skrek han, Se hur snyggt det blev! Sjalen poängterar din bohemiska utstrålning. Ibland är det inte mer som behövs för att man ska bli välklädd! Eftersom jag fick en mycket bra kontakt med Kenzo under min intervju, tänkte jag försöka få en ny intervju med honom nu. Men så blir det inte. Häromdagen läste jag i de franska tidningarna, att KENZO TAKADA hade dött, drabbad av corona, vid 81 års ålder.
Kram och hälsningar
GUNNEL
 

Torsdagen den 24 september, kl. 17-21 kunde jag äntligen ha mitt hett efterlängtade vernissage på Svenska Klubben, Circle Suèdois i Paris! 

Min utställning, MODE ÄR KONST, var planerad att visas här i mars-april 2020, men coronaviruset kom emellan. Utställningen fick skjutas upp till september-oktober.
Men in i det sista har allt varit ovisst. De senaste veckorna har sjukdomsfallen ökat drastiskt i Frankrike och dagen före mitt vernissage kom Emmanuel Macron, den franske presidenten, med nya, stränga förhållningsorder. Vid alla evenemang i Paris skulle man nu inte få samlas mer än tio personer samtidigt. Kanske förstår ni, att jag var ganska orolig för att min utställning än en gång skulle skjutas upp.

Men tack och lov. Så blev det inte. Jag kunde ha mitt vernissage och - det var helt underbart! Trots kyla, regn och rusk kom det ett stort antal kvinnor och män, svenskar och fransmän, som alla var konstintresserade. Alla bar munskydd, ingen kramades eller tog varandra i hand och alla försökte hålla avstånd...till en början. Så småningom togs munskydden av. Det bjöds på rött, vitt och rosévin och då kan man ju inte dölja munnen, eller hur. Och ju mer vin vi drack desto mer började vi diskutera. Många ville veta varför jag kallar min utställning för MODE ÄR KONST, och de ville veta i vilket modehus jag hade tecknat de olika modellerna. Mina modeteckningar blev mycket uppskattade.

För mig är det helt fantastiskt att få visa mina modeteckningar här i Paris, där de en gång tecknades. På något underligt sätt känns det som att det är här de hör hemma. Dessutom är det en ära för mig, att få ställa ut just här på SVENSKA KLUBBEN i Paris, Klubben öppnades redan 1891 och är världens äldsta, utlandssvenska klubb. Här har storheter som Alfred Nobel, Raoul Nordling, August Strindberg kommit och gått under vissa perioder av sina liv. Många svenska konstnärer - som prins Eugen, Lennart Jirlow, Bengt Olson och Bengt Lindström och många, många flera - finns dessutom representerade i klubbens många salonger.

Jag har ställt ut tillsammans med andra konstnärer flera gånger på olika gallerier i Paris och jag har två gånger i början av 1970-talet varit med här på Svenska Klubben på den VÅRSALONG, som brukar anordnas årligen av AAS, Svenska Konstföreningen i Paris, men det är första gången jag har en separatutställning här. Min utställning pågår i 3 veckor fram till den 15 oktober. Den 6 oktober kl. 19.30 kommer jag att hålla ett föredrag, som ska handla om när jag bodde permanent i Paris på 1960 och 1970-talen.
Gunnel Götesdotter
 

Det finns en sak som jag verkligen beundrar Paris för. Det är, att man i den här staden är extremt noga med att inte riva det som är gammalt och omodernt, vilket vi alltför ofta gör hemma i Sverige. Istället för att riva försöker man i Paris att förena det gamla med det nya och moderna. För mig är det detta som kallas KULTUR. Jag har under några dagar gått runt i Paris och försökt hitta lite av det som parisarna själva tycker är gammalt och omodernt, men som de ändå anser smälter fint in i dagens moderna samhälle.
Det första jag hittar är Paris absolut äldsta affär! En helt underbar chokladaffär, som ligger i 9:de arrondissemanget. Butiken heter À LA MÈRE DE FAMILLE - som på svenska betyder "Till familjens mor". Här finns allt man kan tänka sig, när det handlar om choklad: tryffel, praliner, franska hasselnötter och mandel inlindade i choklad, kanderade äpplen med choklad, chokladbelagda marshmallows och mycket, mycket mera. Ett riktigt gourmethus med andra ord.
All choklad är dessutom gjord utan palmolja. Mycket säljs i vackra, specialgjorda lådor eller påsar.
À LA MÈRE DE FAMILLE grundades redan 1761 och har i dag flera butiker i Paris, men det är denna affären, som ligger på 35, rue du Faubourg-Montmartre, som är den äldsta. Butiken blev på 1980-talet kulturminnesmärkt.
PONT NEUF är den äldsta av alla broar som går över floden SEINE i Paris. Bron började byggas redan på 1500-talet på order av den dåvarande kungen Henrik III. När den välvda stenbron stod klar, 1607, invigdes den genom att dåvarande kungen Henrik IV red till häst över bron.
Intill PONT NEUF ligger gångbron PONT DES ARTS, som blivit känd för att hit kommer all världens förälskade par för att försegla sin kärlek med ett hänglås eller "KÄRLEKSLÅS" som de numera kallas.
På grund av tyngden från alla dessa tusentals kärlekslås har brons räcke rasat ner i floden Seine ett par gånger. I dag är gallret av säkerhetsskäl utbytt mot pansarglas. Så...om ni kommer till Paris och söker upp Paris äldsta bro... glöm då inte att också titta på PONT DES ARTS...även om den bron är betydligt yngre än sin granne!
PONT DES ARTS är faktiskt känd för ännu en sak. Har ni sett filmen "DJÄVULEN BÄR PRADA"? I så fall minns ni säkert hur huvudrollsinnehavaren ANNE HATHAWAY filmades, när hon sprang över PONT DES ARTS samtidigt som hon pratade i sin mobil!
Paris äldsta träd, en svart gräshoppsakacia, hittar jag mitt emot katedralen Notre Dame på Square- René - Viviani, en liten park med bänkar, där människor kan sitta och vila mitt i den brusande storstadstrafiken. Botanisten JEAN ROBIN fick ett frö från Amerika och planterade detta frö, just här i denna lilla park år 1601. I dag är trädet elva meter högt och stöttas upp av cementblock, som döljs av en frodigt växande murgröna. Cementblocken hjälper det gamla, trötta trädet att fortfarande kunna stå upp. Trädet har fått sitt latinska namn, ROBINIA, av Linné, faktiskt.
Jag tycker, att det är helt underbart att se detta gamla, trötta träd mitt ibland parkens andra unga, levnadsglada, starka träd. En eloge till parkens trädgårdsmästare, som - istället för att såga ner trädet - ömt vårdar det och gör vad han kan för att ge trädet ny livskraft...
GUNNEL GÖTESDOTTER
 

PARKERNA - SKÖNA OASER I PARIS
Jag älskar verkligen Paris parker. Mest för att där finns så mycket vackert att njuta av, men också för att jag hittar blommor, växter och träd att teckna av. Min absoluta favoritpark är JARDIN DES PLANTES, som kom till redan för 400 år sedan och då var en kunglig, botanisk trädgård, fylld med medicinalväxter. I dag finns här alla slags växter - blommor, buskar, träd - från hela världen. Här hittar man också växthus i glas och metall, som byggdes på 1800-talet, med växter från regnskogarna och från öknarnas oaser.
Här finns en underbar samling på cirka 200 olika slags rosor och en ekologisk trädgård, där växterna får växa helt fritt utan människans påverkan. Mitt inne i denna stora, härliga park finns också ett zoo, ett stort område med allt från apor till tigrar, lejon och leoparder.
Även JARDIN DU LUXEMBOURG skapades på 1600-talet. I dag är parken fylld med exotiska träd från all världens länder. Mellan all imponerade växtlighet finns ett hundratal skulpturer och fontäner. När
jag senast var i parken för ett par veckor sedan fotograferade jag en skulptur av LUDWIG VAN BEETHOVEN, gjord av den franske skulptören ANTOINE BOURDELLES.
Den svenske författaren August Strindberg, som bodde i närheten, brukade promenera i den här parken varje morgon. Det gjorde också Ernest Hemingway. Jag ser både kvinnor och män som joggar. Andra kommer med sina barn för att söka upp parkens karuseller. Här finns också en känd dockteater, THÈÂTRE DU LUXEMBOURG, och ett litet kafé, LA TABLE DU LUXEMBOURG, där det serveras kaffe och crêpe.
Alldeles intill LES HALLES, ett stort köpcentrum, finns en park uppkallad efter Nelson Mandela, JARDIN NELSON MANDELA.
Det jag tycker bäst om med denna lilla oas mitt i centrum av Paris är en enorm skulptur av ett huvud, som ligger ner på marken med en hand framför ena örat. Skulpturen heter mycket riktigt "ECOUTE", som betyder "LYSSNA".
Konstnären som gjort detta fina verk heter HENRI DE MILLERS.
En fjärde känd park i Paris är TUILERITRÄDGÅRDEN, som ligger i nära anslutning till världens största
museum, nämligen Musée du Louvre. Precis som i de två andra parkerna jag skriver om finns här många exotiska träd och många - både äldre och modernare - skulpturer. I parken finns ännu ett museum, nämligen Musée de L`ORANGERIE, där man kan få njuta av CLAUDE MONETS fantastiska jättemålningar av näckrosor.
Missa inte det, när ni besöker Paris nästa gång!
GUNNEL GÖTESDOTTER
 

PARIS - BLOMMORNAS STAD!

Jag har aldrig tänkt på det tidigare. Men nu, när jag åter befinner mig i PARIS, är det helt uppenbart: PARIS ÄR BLOMMORNAS STAD!
Överallt, på alla gator och torg finns det blomsteraffärer, som riktigt frossar i alla sorters blommor och växter. Och - det bästa av allt - de ställer ut massvis med blommor på trottoarerna. Blommor i alla de färger och dofter.
Oh, det är så ljuvligt, tycker jag, en obotlig romantiker. Jag njuter, luktar, doftar och får nästan tårar i ögonen, när jag tänker på att det trots allt elände på vår jord, finns så mycket vackert att njuta av.
Sedan tar jag också bilder på allt som blommar och - går hem och målar av allt det vackra!

I Paris finns flera blomstermarknader. Den äldsta av dessa har funnits sedan 1800-talet och ligger på ön ILE DE LA CITÉ. Den här välbesökta blomstermarknaden är öppen varje dag och ligger på samma ö som katedralen NOTRE DAME.
Häromdagen promenerade jag dit ifrån mitt boende på rue BEAUBOURG. Det tog mig cirka en timme fram och tillbaka. På marknaden fanns allt jag kunde önska mig av allt det vackra livet har gett oss:
rosor, pioner, lavendel, citronträd och massor av påsar med fröer att ta med hem och där skapa sin egen lilla blomstermarknad. Härligt!

För ett tag sedan upptäckte jag något helt unikt - en blomsteraffär med kafé! Blomsterkaféet heter PEONIES och ligger på rue du Faubourg Saint-Denis i Paris. Är inte detta en underbar idé att kunna kombinera ett kafé med en blomsteraffär! Tänk er själva att sitta här och äta frukost i ett hav av blommor. Eller att njuta av en kopp rosen te med ett par mandelskorpor och samtidigt dofta in blommornas ljuvliga arom...
En annan bra sak med detta blomsterkafé är att de serverar veganska smörgåsar och dito kakor.
Peonies, en lugn och poetisk plats mitt i det brusande stadslivet utanför.
GUNNEL GÖTESDOTTER
 

När jag gick i skolan var historia det ämne jag tyckte sämst om. Jag förstod aldrig varför det var så viktigt att lära oss allt om alla dessa hemska krig, som hade utkämpats runt om i världen. Jag minns, att vi var tvungna att lära oss de exakta årtal som krigen hade pågått, hur många tusen människor som hade dödats och så vidare. Redan då ville jag se världen i ett bättre, mer människovänligt perspektiv. Men på våra historielektioner minns jag inte att vi fick lära oss något annat än krig, krig, krig. Därför avskydde jag de lektionerna.

I dag vet jag bättre. Jag vet, att historia inte enbart handlar om krig...och det är framför allt Frankrike, som lärt mig det.
Här har jag upptäckt, att det finns annat än krigshjältar att minnas...som till exempel författare, musiker, sångare, skådespelare, konstnärer...
Det finns ingen stad med så mycket historia som Paris. Här har varje hus, varje liten gatstump sina minnen av kända män och kvinnor, som bott på just den gatan. Här gömmer sig tusentals hemligheter...men allt är långt ifrån hemligt. Mycket vet vi och det är därför som Paris alltid kommer att vara en historisk stad, som aldrig glömmer de kvinnor och män som på ett eller annat sätt gjort något bra för Paris och Frankrike.

Här kommer några exempel:
Alldeles intill min studio i Montmartre finns en liten gata uppkallad efter Alfred Nobel. Gatan heter RUE NOBEL. Borde vi inte ha en sådan gata också i Stockholm? Mig veterligen finns ingen sådan. Och apropå vår huvudstad finns det faktiskt både en RUE STOCKHOLM och en SQUARE RAOUL NORDLING här i Paris.
På 6 rue Francoeur uppe i Montmartre fanns tidigare en mycket känd fransk filmstudio, där många välkända franska filmer har spelats in.
Den stora svarta järngrinden med skylten PATHÉ - CINEMA finns fortfarande kvar för att påminna oss om denna filmstudios fornstora dagar.

Nära Sacre-Coeur-kyrkan ligger RUE UTRILLO, uppkallad efter konstnären MAURICE UTRILLO. I samma område hittar jag också PLACE JEAN GABIN, efter den kände franske skådespelaren.
Längre ner i centrum av Paris finns RUE BEETHOVEN, RUE MOLIÈRE, RUE DANTE ...och jag har också upptäckt att två av mina absoluta favoriter har fått var sin plats uppkallad efter sig, nämligen PLACE PABLO PICASSO och PLACE LOUIS ARMSTRONG. Härligt!

Det finns faktiskt ett fåtal kvinnor, som fått platser uppkallade efter sig. SQUARE MARIE CURIE och IMPASSE SONIA DELAUNAY!
Inte illa eller hur? En annan kvinna som uppmärksammas är RUE DE l`AVE MARIA. Det finns också IMPASSE DE l`ENFANT JÉSUS och COUR DE LA GRACE DE DIEU.

Inte bara i Paris utan i hela Frankrike tar man också tillvara sina konstnärers ateljéer och håller dem öppna för allmänheten. Jag har besökt många konstnärsateljéer runt om i Frankrike och...jag bara älskar dessa besök! Samtidigt blir jag ledsen över att vi hemma i Sverige inte har förstånd till att ta vara på någonting av allt det som har med flydda tiders kultur att göra. I Sverige river vi allt gammalt...och det är synd...det är ännu värre...det är katastrof!
Så tänk om Sverige. Lär av Frankrike!
GUNNEL GÖTESDOTTER
 

PUNK-stilen är det som gäller i sommar! Ju fulare kläder desto bättre. Kombinera gärna olika mönster. Sätt ihop de färger som absolut inte passar ihop. Ta fram alla gamla kläder från garderoben. Ge dem ett nytt liv genom att kombinera dem med...ja, kanske med din mans utslitna kavaj! Men observera! Den måste vara ett par nummer för stor för dig. Ju större desto trendigare.
Skorna ska helst vara i olika färger. Kanske en vit och en svart.
Sak samma med frisyren, som ska se så rufsig och ojämnt klippt ut som det bara är möjligt. Och färgen får gärna vara i två färger eller varför inte i rosa!
Sommaren 2020 ska vi alltså klä oss så fult som det bara är möjligt. Gör vi det, blir vi inne och helt moderna. Jag skojar inte...det är helt sant. Jag läser modetidningar som Elle, Marie Claire och Vogue och jag kollar in gatans mode. I ett av de senaste numren av Elle finns ett 20-sidigt modereportage med nytagna bilder, men som tycks vara från 1800- eller 1900-talens början. Med svarta, långa klänningar i kombination med vita förkläden, vita spetsblusar och stora halmhattar.
Modetidningen Marie Claire visar de fulaste underkläder man kan tänka sig. Fotomodellerna är dessutom fotograferade på ett fult och ganska förnedrande och förlöjligande sätt.
Ute på stan märker jag tydligt, att parisarna - såväl unga som äldre - älskar mode. Men de följer inte modetrenderna till hundra procent. De klär sig som de vill. Kreativt, personligt, konstnärligt.
Det gäller både män och kvinnor. Unga som äldre.
Att se en ung kille komma gående med händerna nonchalant instoppade i sina senapsgula pösbyxor var en angenäm upplevelse. Precis som att se en kvinna med superlångt hår med flätor i rosa och grått. Eller att se en äldre man, som hade prytt sin bruna hatt med ett par långa, vackra fågelfjädrar.
De flesta jag ser på stan tycks ännu inte fått upp ögonen för det fulsnygga modet. Men modet i dag har många riktlinjer. Egentligen är allt rätt. Det är bara att blanda och ge. På så sätt kanske det fula till och med kan bli vackert...eller åtminstone originellt fulsnyggt! Som en målning av Salvador Dali, kanske...ja! Och det är då mode blir konst. Det är faktiskt just det jag alltid har sagt, att MODE ÄR KONST!

Ja. Visst är det så...vi människor är galna! Eller så är det så att här i Paris är allt möjligt.
Jag öppnar ett fönster och tittar ut över Paris. Fullständigt skräckslagen ser jag då en lång, smal man, som befinner sig på det högsta taket. Några kvarter från mitt hus.
Mannen gymnastiserar däruppe bland molnen! Han gör armhävningar. Böjer knäna, niger, sträcker armarna uppåt, utåt, nedåt samtidigt som han hoppar ut och in med benen. Börjar sedan jogga utan att komma någon vart för taket han står på är inte mer än ett par meter brett.
Den här tokige mannen...ja, för nog måste han väl vara tokig...står alltså uppe på taket till det högsta huset jag kan se från mitt fönster.
Ja, tänker jag, han har i alla fall hittat den perfekta platsen att få vara ensam på. Utan risk att träffa på några coronasjuka människor. Fast risken att falla, trilla, snubbla eller ofrivilligt hoppa ner på gatan under honom tycks mig ganska stor. Vilken utsikt han måste ha där uppifrån! Med hela Paris för sina fötter. Efter en halvtimmes gymnastik sätter sig mannen ner. Den blå himlen håller sakta på att försvinna. Än en kort stund kan jag ana skuggan av en både djärv och galen ung man, som jag nu tror ska sova över på taket. Jag funderar. Kan han vara en av Paris många uteliggare? Kanske har han upptäckt att ett tak är tryggare att sova ensam på än bland alla andra uteliggare på Paris trottoarer. Men, tänker jag, uteliggare kan han verkligen vara det? De flesta uteliggare jag ser i Paris är äldre män. Men...tyvärr ser jag också unga pojkar och flickor, som tigger pengar och rotar efter mat i soptunnorna på gatorna. Det är dyrt att leva, bo och äta i Paris. Det går åt mycket pengar. Därför letar de i bland hungrigt i våra sopor, söker efter smulor vi andra inte orkade äta upp. Därför sträcker de fram sina smala tonårshänder med en bedjande min och tar sedan emot minsta lilla euro.
Jag vet ingenting om ”mannen på taket”, men jag kan inte låta bli att fantisera över vem han är. Kanske är han skådespelare? Kanske vill han bara bli omskriven i tidningarna, som mannen som gymnastiserade, dansade, sov och levde sitt liv på ett av de högsta taken i Paris?
Tänk om jag skulle göra samma sak?! Jag går ut på min terrass och kollar in läget. Jag bor på våning 8, högst upp i huset. Det är nära upp till taket. Men, men...taket är inte platt. Det sluttar nedåt mot gatan till. Det bli ingen dans eller gympa för mig på mitt tak här i Paris.
Det får bli en dans på rosor i stället!
Gunnel Götesdotter
 

I tre veckor har vi nu haft utegångsförbud i Frankrike. Jag sitter alltså mer eller mindre inlåst i min lilla etta uppe i Montmartre i Paris. Alla restauranger, kaféer och affärer är stängda. Vissa mataffärer har öppet. Dit får man gå för att handla mat. Men OBS! Inte utan ett intyg från polismyndigheten, ett intyg som talar om vem man är, var man bor och att man befinner sig utomhus endast för att gå till sin närmsta matbutik. Har man inte detta intyg med sig får man böta ganska många Euro.

Mina ensamma dagar blir extra ensamma eftersom jag inte har internet här jag bor nu. Det är knappt att min iPhone funkar. Men att vara utan internet är svårt för mig som skriver mycket. Jag behöver min dator! Eftersom jag inte heller får måla här jag bor nu - det blir bättre när jag så småningom kan återvända ner till de centrala delarna av Paris - tillbringar jag dagarna med att teckna mode och göra collage. Innan utegångsförbudet var jag dagligen ute i Paris och snabbskissade ner allt spännande jag såg i modeväg. Dessa blyertsskisser gör jag nu mera detaljerade teckningar av i tusch.

Och så gör jag alltså collage! Jag har redan gjort ett 30-tal, men nu är tyvärr allt mitt material liksom klistret slut. Så nu får jag istället koncentrera mig på något annat. Vad det nu kan bli...
När jag bodde och arbetade i Paris på 1960- och 1970-talen gjorde jag mycket collage med dockor och senare också installationer med dockor. I Paris blev mina dockcollage lika populära och lättsålda som mina modeteckningar är i dag. Minns att jag bland annat kom med på Salon des Artistes Independent på Grand Palais i Paris med ett par av mina dockcollage. Här och nu i Paris gör jag en annan typ av collage. Jag använder mina modeteckningar, akvareller och andra skisser jag gjort. Det kan vara allt från teckningar av frisyrer, blusar, skor, väskor, nakenstudier, träd, fåglar, blommor och mycket annat.

Originalteckningarna använder jag självklart inte till collage. De teckningarna lever sitt eget liv...och just nu skulle jag ha haft min första separatutställning, MODE ÄR KONST, här i Paris. Bland annat med mina modeteckningar. Tyvärr har den och även mina andra utställningar nu i vår ställts in tills vidare. Allt beroende på coronaviruset. Som ju också påverkat er därhemma i Sverige. Så...var rädda om er och era nära och kära. Försök att fira en lugn och fridfull påsk - i ensamhet.
Kram till er alla från
Gunnel i Paris

PARISRAPPORT 3

"Skydda dig själv och dina nära och kära. Undvik stora folksamlingar, ta inga människor i hand och undvik att kyssa varandra på kinderna!"
Ja, de orden har fransmännen fått av sin hälsominister OLIVIER VERAN...och parisarna lyder. Jag har ett par gånger sett hur de skrattar och på ett humoristiskt sätt hälsar på varandra genom att stöta sina armbågar mot varandra!
Några gånger har jag också sett parisare som hamstrar. Alltså köpt ovanligt mycket av vissa varor. Såg till exempel en man, som var på väg in i hissen där jag bor med ett stort lager mineralvatten. Säkert ett 30-tal stora flaskor!

Trots att jag tidigare i mitt liv har bott många år i Paris, skulle jag i dag inte klara mig utan min iPhone. Speciellt inte när jag är ute och går eller kör bil. På ett litet kick kan jag ställa in denna underbara telefon så att den exakt visar på en karta var jag befinner mig. Sedan visar den också vilka vägar jag ska gå eller köra in på för att nå mitt mål.

Fast...det har hänt att min telefon visat mig fel. Plötsligt har jag varit inne på något helt underbart! Så var det, när jag häromdagen hamnade på PLACE DES VOSGES, ett stort grönskande torg, som anlades redan på 1600-talet. Runt torget finns hus med arkader, fyllda av dyrbara affärer, kafèer och restauranger.

Jag parkerar bilen och förundrar mig över hur mycket folk som är ute för att shoppa denna lördagseftermiddag.
Framför några pelare ser jag en lång, vacker flicka, som blir fotograferad. Hon är klädd i en extremt tunn, vit klänning.
När den manlige fotografen är nöjd med bilderna, springer en annan flicka fram till flickan i den vita klänningen och ger henne en jacka att värma sig i denna regniga, stormiga dag. Jag förstår att det är ett modereportage på gång! Spännande. Härlig musik strömmar ut över hela PLACE DES VOSGES.

Jag slinker in på en restaurang och äter en supermör lax, serverad med soyasås och fräscha grönsaker. Hur gott som helst!
Plötsligt hör jag mig själv beställa en dessert - en CRÊME BRÜLÉ! Himma i Skåne säger vi *karamellpudding" och det är en efterrätt jag älskar sedan jag var liten och min farmor i Hässleholm ofta brukade bjuda oss på denna underbart goda rätt. Gjord på 20 ägg!

Jag är inne på min andra månad i Paris och det är faktiskt första gången jag faller för att också äta en efterrätt. Jag hade tänkt försöka leva så hälsosamt som möjligt under mina månader i Paris. ÄTA NYTTIGT, SKRATTA MYCKET, PROMENERA OFTA, MEN OCKSÅ MÅLA OCH TECKNA INTENSIVT OCH - SKRIVA DAGLIGEN!
Ja, tänker jag. Allt detta ska jag nog fixa. Ett litet avhopp då och då det klarar jag - galant. Något gott måste jag väl få unna mig lite då och då, när jag är så långt i från mina nära och kära hemma i Skåne.

Oj, oj, oj! Ni skulle bara veta hur god den är! Och extra stor är den också, denna min CRÊME BRÜLE! Nu behöver jag inte äta mer i dag!
Hej då. Vi hörs snart igen.
GUNNEL

PARISRAPPORT 2

En stor del av nöjet med att bo i Paris är att promenera runt i stan.
Det är då man upptäcker en massa underbara saker. Som till exempel att VÅREN faktiskt är på väg.
Häromdagen promenerade jag från Marais-området, där jag bor, och till den stora utställningshallen GRAND PALAIS, där jag faktiskt har varit en av utställarna för många år sedan.
Under min promenad passerar jag igenom ett par parker, Tuileriträdgården och Jardin des Ambassadeurs. I parkerna hör jag för första gången fåglar som kvittrar. Ser tusenskönor och påskliljor på gräsmattorna. Några träd har börjat få ett ljust grönt skimmer och ett träd lyser av vita, små blommor. Ja, nog är det VÅREN som är på väg. Det ser jag nu klart och tydligt. Även om blåsten, kylan och det ständiga småregnandet får mig att känna något annat

På GRAND PALAIS ser jag fantastisk konst i en utställning kallad SALON DES ARTISTES FRANCAIS. Speciellt förtjust blev jag i en skulptur av en man som håller en kvinna i sina armar. Skulpturen såg på avstånd ut att vara i marmor, På nära håll upptäcker jag att den är gjord av tunna, genomskinliga tygbitar och trådar. Intill detta konstverk står en annan skulptur, gjord av träbitar som hålls ihop av smala rör och ståltrådar. Häftigt!

Jag fortsätter mitt promenerande, På rue de RIVOLI upptäcker jag bland alla kaféer och lyxhotell också flera konstgallerier med enormt dyrbar konst, som inte tilltalar mig alls. Däremot upptäcker jag några modebutiker med kläder lite i stil med H&M. I ett fönster ser jag en stickad kofta i flera harmoniska färger och med ordet ARTS på ryggen.
-Oh, tänker jag, det där är en kofta för mig! Så jag stegar in i affären. Inte en människa syns till
- Hallå, hallå! försöker jag och går en bit in i rummet intill och ser en kille sittande på golvet sorterande några paket.
Jag berättar för honom att jag är intresserad av koftan i skyltfönstret. Han följer snällt efter mig och jag visar vilket plagg det gäller.
-Hur mycket kostar den? frågar jag och han letar med svårighet upp priset och svarar:
-800 EURO...
-VAAAAA! Nästan skriker jag av förvåning. Hur mycket?
När han upprepar priset på koftan börjar vi båda skratta. Av min förvånade min förstår han, att priset är lite väl högt för mig. Och för alla er som inte vet så är 800 Euro cirka 9000 svenska kronor. Inga H&M priser här inte!
När jag lämnar affären undrar jag för mig själv: vilken normal, vettig kvinna skulle vilja betala så mycket för en vanlig kofta. Inte jag i alla fall. Så det blev inget köp...och jag tröstar mig med, att hemma på H&M finns säkert liknande koftor...för högst 150 kr!
À BIENTÔT!
GUNNEL GÖTESDOTTER
 

ÄNTLIGEN! Äntligen är jag tillbaka i Paris, staden som jag har haft - och fortfarande har ett mycket hett kärleksförhållande till. Denna underbara stad, som inte bara är matens, musikens, kärlekens utan också KONSTENS och MODETS HUVUDSTAD. Det underliga är att Paris har varit involverat i hela mitt liv. I början av mina tonår besökte jag staden för första gången med mina föräldrar. Redan då blev jag helt tagen av stadens charm och gjorde därefter allt för att få resa tillbaka hit. Och - jag lyckades! Under ett sommarlov, när jag var 17 år, fick jag tillåtelse av mina föräldrar att ensam resa till Paris för att plugga franska vid universitetet SORBONNE i Paris. Och så fortsatte det. Jag återvände till Paris. Gång på gång. På 1960- och 1970-talen bodde jag permanent i Paris. Jag var då utbildad
MODETECKNARE och försörjde mig genom att arbeta med att teckna och skriva om mode för såväl franska som svenska modetidningar. Samtidigt utbildade jag mig vidare till konstnär och hade mina första samlingsutställningar på ett par olika gallerier här i Paris.
Och nu är jag tillbaka igen! Det är tänkt att jag ska stanna här hela året 2020. Jag har återvänt av en enda anledning och det är att jag har erbjudits flera utställningar. Den första blir i slutet av mars och den återkommer jag till då. Nu tänker jag måla så mycket jag orkar med PARIS I FOKUS. På bilden här
intill ser ni min lilla vrå, där jag kan måla, teckna och göra collage. Skriva tänker jag också göra. Minst två nya böcker, hoppas jag!
Resan från Bjärnum till Paris gick bra. Jag hade sällskap av ett av mina fem underbara barnbarn, nämligen Joséphine, Hon är bara 19 år, men en utomordentlig bilförare. Vi turades om att köra genom Danmark och Tyskland. Det var ganska lugnt på de stora motorvägarna. Inte lika kaosartat som det brukar vara. Kanske beroende på att det var en lördag och söndag som vi bilade ner. Kaos blev det först, när vi närmade oss Paris. Vägarna var packade med parisare, som skulle in till stan, efter att ha varit utanför Paris under helgen. Men det bekom inte Joséphine. En bättre bilförare än Joséphine finns bara inte. Men, men...det är faktiskt jag som lärt henne köra bil!!! Ha,ha!
Paris tog emot oss med regn, blåst, kyla. Men efter ett par dagar kom solen. Just nu ser jag den lysa över hustaken. Det är fortfarande ganska kallt. Men jag vet, att VÅREN I PARIS...den är inte långt borta!
Joséphine stannade här med mig i 3 dagar innan hon flög hem. men jag är säker på att hon kommer tillbaka. Hon blev snabbt lika tagen av Paris som jag är. Vi hann besöka några sevärdheter som. Eiffeltornet, Triumfbågen, paradgatan Champs Elysées och...vi köpte oss vars en typiskt fransk basker! Så vi kunde känna oss som riktiga parisare!
Jag är nu ensam och allena i min lilla studio och har efter visst strul - toaletten fungerade inte och här fanns inget varmvatten - kunnat installera mig ordentligt. Mitt stora problem just nu är att hitta en billig plats att förvara min bil på. Att ha bilen i ett garage kostar 40 Euro/dygn. Cirka 400 kr, vilket är alldeles för dyrt.
VI hörs snart igen.
À BIENTÖT
GUNNEL GÖTESDOTTER